... men däremot en tjockskalle.

Ginsons ben har återgått till normal storlek = Jag skrittade igår och red lite lätt idag.
På ridbanan.
Som hon hatar*.
Det kändes som lagom kompensation, eftersom jag hatar bensvullnader.

Idag var hon pigg som tusan, men väldigt behaglig att rida. Vi har kommit såpass långt att hon alltid har ett mjukt stöd på bettet, oavsett hur tramsig hon än är i övrigt och det är så himla skönt..!







*Hon hatar inte själva ridbanan, däremot har hon väldigt svårt för gården som ridbanan hör till. Mycket märkligt, måste jag påstå. Det är liksom en vanlig gård. Hästar och hundar och traktorer och ensilagebalar. Inget utöver det vanliga. Ändå är hon bitvis halvt hysterisk. Igår höll jag på att ramla av mer än en gång...

Vad ni ser här ovan är orsaken till gårdagens tämligt dåliga humör; Ginnys högra framben.
Det är tjockt som fan. Eller det var tjockt som fan igår i alla fall. I morse när lindorna lindades av var svullnaden, enligt Cinas rapport, borta.

Tur för henne, det.
(Ginny alltså)

Igår var Sara i stallet och gick igenom hästarna.
Ginny var friskare och fräschare än jag faktiskt hade vågat hoppats på, hon har blivit rund och musklat sig fint och Sara sa att hon inte skulle behöva gå igenom henne igen förrän om tre-fyra månader. Gött!

Dessvärre har de nya musklerna och den nya formen bidragit till att hon har vuxit ur sadeln.
Inte så gött.

Sadeljakt känns inte riktigt som min favoritsysselsättning...

Och där har ni mig och Ivan :D

I'm back!

Och det här har hänt sedan sist:

Jag red Casar igår (Felicia red Ginny) och höll på att döden dö inte mindre än två (2) gånger.
Han har lite problem att någon säger åt honom vad han ska göra, eftersom han helst vill bestämma själv. Ibland kan han därför helt plötsligt och utan förvarning be ryttaren (mig) att dra åt helvete genom att helt sonika stänga av ALLA sina sinnen, ta upp huvudet och bara gå. I skritt, med bestämda steg, men utan någon som helst tanke eller kontroll.

Första gången hände inte så mycket, jag fick stopp och kunde styra rätt honom.
Andra gången gick han ner sig i en mosse. Jag höll på att få en smärre hjärtattack när jag insåg att alla hästens ben bara försvann ner i mossan, och vi kom undan med blotta förskräckelsen eftersom jag helt enkelt smackade upp hästen på vägen igen.
Tredje gången höll han på att gå raka vägen in i en Citroën som vi mötte på hemvägen. Bilen körde lugnt och fint på andra sidan vägen, och Casar kom spatserandes med stora kliv mot den. Som tur var hade de ena rutan nere och jag hann säga "Kör! Kör! Han kommer inte att stanna..!" innan det var försent.

Kul ridtur, om ni undrar...

Idag fick Ginny såldes vila och Casar fick träna lydnad.
Jag valde att ha gramantyglarna med, eftersom han blir såpass tvärdum och blockerad när han har tar upp huvudet och går. Som tur var behövde jag inte använda dem alls. Jag jobbade med att svänga och styra och göra övergångar, en lagom utmaning för honom.
Han är bara grundriden och har en relativt stadig arbetsform, men det här med att gå undan för skänkeln (eller tryck öht) verkar inte vara särskilt naturligt för honom. Man får alltså vara superdupertydlig och planera sin sväng en stund i förväg, och sedan ge honom alla signaler man bara kan; skänkel, tygel, sits och vikt. Då svänger han finfint och idag var de extra fina bitarna när han faktiskt korsade frambenen lite.
Felicia fick sitta upp och prova, och det gick superbra. Hon börjar få rätt känsla för vilka hjälper och insatser han behöver - och vad hon behöver göra för att nå dit. Strålande!

Dansk sportko och polsk åsna i skogen:

 

Ginny heter egentligen Daglezja, men kallas för Ginny eftersom hon var väldigt skinny när jag köpte henne. (Valet stod mellan "Ginny" och "Benranglet")
Daglezja betyder... Douglasgran, alltså ett barrträd, på polska.

Ginny är född 2005, närmare bestämt 25 november. Hon fyller alltså snart 6 år. Jag skulle tippa på att hon är 169 cm hög, men det är inget annat än en gissning.
Sommaren 2010 importerades hon från Polen och jag köpte henne 15 augusti 2011.
Hon är 50% wielkopolska och 50% engelskt fullblod, och registrerad som wielkopolska. Hon har faktiskt ganska bra stam på fullblodssidan, bland annat hittar man Athens Wood xx som farfars far.

Jag köpte Ginny ganska out of the blue och skulle egentligen inte alls ha någon häst - men hon hittade mig, helt enkelt. Och hon hade något som jag inte riktigt kunde släppa.
När jag köpte henne hade jag skrittat henne i tre veckor och bara travat några meter. Jag hade sett henne galoppera några steg i hagen och hört av en vän att hon kunde hoppa, men inte sett något med egna ögon.
Egentligen är det en ganska galen chansning.

Under större delen av 2011 har hon varit skadad. En vrickning blev en långdragen inflammation vilket genererade i en långdragen vila och en långdragen igångsättning. Våren 2012 är tanken att hon ska få prova det ljuva livet som sporthäst, vi har siktet inställt på tävlingsbanan. Hon är nog ingen elithäst, men med rätt ridning och om hållbarhetsguden är på vår sida så kommer hon vara klart duglig för åtminstone 120.

Några snabba fakta om Ginny:

• Hon älskar att äta. De första fyra veckorna i min ägo gick hon upp 100 kg och efter de första åtta veckorna hade hon blivit tjock.
• Flocken är oerhört viktigt för Ginny. Så viktig att det kan bli riktigt jobbigt att hantera. Hon blir orolig av blotta tanken på att vara ensam och präglas snabbt på nya hästar.
• Hon är mer ett fogligt får än en ledartyp. Det är helt klart bättre att gå efter än före. Vi tränar en hel del på det här...
• Hon är pigg, men lat. Och ibland riktigt het. Hon är samarbetsvillig men har mer humör än humor.
• Det är en ständig oreda i hennes box. Ständig!
• Hon är smart. Det verkar som att hon alltid tänker först och handlar sen. Ibland är jag övertygad om att hon tänker i flera led och att hon löser världsmysterium medan hon vilar.

(När jag läser den här listan ser jag hur galet lika vi är. Förutom att jag är en ledartyp och inget fogligt får, men annars hade det lika gärna kunnat vara en beskrivning av mig)

 

Heheheheee.
När jag och Felicia vad och provred hästar för bara 10 sedan var vi på Stall Grevagården - samtidigt som kamerateamet från tv3.

Det hela var ganska spännande och vi var såklart jäkligt nyfikna på vad det hela gällde. Givetvis misstänkte vi att det skulle handla om något helt i stil med jag-blev-lurad-och-någon-är-dum-buhu-buhu. Och rent krasst kan jag tycka att visst, någon känner sig lurad och någon har varit dum - MEN folk måste väl kunna räkna ut att en veterinärbesiktning är jäkligt viktig och ska göras grundligt och noggrant. Att köpa en relativt billig häst och sedan dessutom vara snål nog att inte besikta hästen efter ordning verkar onekligen inte helt smart.

Det är klart att det finns dåliga säljare. Och dåliga affärer. Men det finns dessutom en hel del dåliga köpare också.

Siri och Ussing skriver också bra om det här.

Jag och Cina tog en skogstur med den polska åsnan och den danska sportkossan. (Hehehe)
Skritt, trav och galopp - inga problem alls. Det är så fint när allt bara fungerar.

Nu väntar vi på en veterinärbesiktning, och håller tummarna för att den fläckige pojken får stanna hos oss.
Se bara vad söt han är i mittbena, till exempel:

Igår skulle jag bara snabbt förbi stallet och mocka och klappa lite på hästen. Det gick sådär. Jag mockade och klappade på hästen och putsade träns och klampade runt halva byn för att titta på stallmoduler och blev blöt om fötterna och putsade lädergrimman och borstade hästen och var allmänt långsam i alla mina rörelser.

Felicia fick rensa bland sina grejer, vilket är hennes absolut största fobi. Hon är i det närmaste besatt av att äga saker och kommer antagligen att bli en hamster när hon blir stor.

Eftersom Casar är en jättebamsing till häst kommer inte hennes pony size-saker att passa, vilket gör att det är oerhört svårmotiverat att ha dem kvar, vilket gör att jag har tvingat henne att rensa.
Efter att ha värmt upp det stackars flickebarnet blev hon helt crazy och ville rensa bort i princip allt, till slut fick vi gå och in och hejda henne och berätta att jo, extra tyglar kan faktiskt vara helt jäkla fantastiskt att ha.

Vi har åtminstone sett tecken på en fantastisk del av hennes personliga utveckling.
Det finns hopp!

Jovars.
Den har jag hört förut.
Och det var inte en smart kommentar förra gången heller.

(Hittade filmen hos Ussing)

Bah. Jag är så frustrerad..!

De senaste tre veckorna har jag varit helt övertygad om att "Idag kommer passet!" när jag har kollat posten. Varje dag har jag liksom räknat med att det ska ha kommit. Och varje dag blir jag lika sugen på att spränga polska hästavelsförbundet i luften.

9 september fick jag ett mail där det stod att:

Idag har jag varit i stallet i cirka 20 år.

Först kom hovslagaren (ni vet, han som är snygg och bra och trevlig och snygg osv) och Ginny var inte lika mycket svin som hon var senast han var här. Alltid något.

Sedan kom resten av stallets invånare och gjorde sig redo för dagens stora utmaning; Att renovera en box och bygga en boxdörr. Igår, innan Casar arriverade, gjorde vi i ordning de stora boxarna i stallet. Först när vi var klara insåg vi att dörren till Casars box var yttepytteliten. Och så kan vi ju bara inte ha det. Till vår hjälp hade vi världens finaste, bästa Håkan. Jag kan mycket väl vara gift med den allra, allra bästa mannen i världen.

Under tiden jag och Felicia skrittade en sväng i skogen (Casar hanterade både bilar och Felicia och skogen mycket bra, tackar som frågar) byggde Håkan och Cina boxdörr så att det stod härliga till. Resultatet var strålande, och nu kan jätteponnyn kliva ut och in ur boxen utan några som helst problem.

Ginson chillar efter skoningen:

 

New kid in the box:

 

Höhöhö.
Martin Galen.
Martingalen.

Nåja.
Min humor är fantastisk.
Lite som min häst, alltså.
Idag red jag med martingal, vilket gjorde att Ginnys huvud och hals inte hamnade helt uppe i det blå. Dix var med i stallet och hjälpte mig med ett par ögon på marken. Det är så guld värt..! Från och med nu är det dags att korta tyglarna och börja samla ihop Ginson - äntligen kan vi börja rida på riktigt ♥

Casar flyttade in i stallet idag, han är onekligen en kool kille och i morgon ska vi ta en skogspromenad tillsammans.

 

I morgon flyttar nya flockmedlemmen Casar in i stallet.
Han är så himla trevlig!

Casar är 7 år och kan inte särskilt mycket, men är en störtskön kille. Han är dansk och fläckig och pigg och glad.
"Den tar vi!" sa vi.
Och så gjorde vi det.

Snaaaart blir jag hämtad, sen styr vi kosan mot Örebro. Felicia ska provrida en häst igen, och jag tror att den här rutiga (=skäck) valacken kan vara väldigt rätt. Rätt storlek, rätt rörelser, rätt färg, rätt huvud, rätt pris. Det är andra gången hon ska prova den, och bara det är ju lovande.

Innan vi provrider ska vi ladda upp på Till Häst i Örebro, det är nog nästan tio år sedan jag var där senast. Jag hoppas kunna hitta en snygg jacka, de jag har nu är inte tillräckligt varma för värmländsk vinter. Dessutom har de inte riktigt rätt passform, och eftersom pumpa inte är en form jag uppskattar helt är jag lite trött på att se ut såhär när jag rider (fast med blå jacka, då):

Satan in gatan, idag var Ginny så het att jag näääästan trodde att min sista stund var kommen. I galoppen var hon ungefär lika markbunden som en heliumballong, och när jag försökte ta en förhållning gjorde hon luftsprång med huvudet i vädret á la räserponny.

Kul, om ni undrar.
Jättekul.

Så just nu får min häst hö att äta.
Bara hö.
Inget annat.
Eventuellt en barkbit att gnaga på som lördagsgodis, om jag känner mig snäll.

Och jag veeeet att det är första frosten som gör det, nästan alla hästar i hela Sverige blir lite extra crazy bananas då. But still, I choose life..! Så Ginson får vackert ladda ur och ladda om med lite mer defensiv energi, jag förstår inte vart hon har fått raketbränslet från... Nästa ridpass kommer jag att vara förberedd med martingal. Mohaha.

Förresten:
Jag kortade stigläderna ett hål idag (thank god, det var troligtivis det som gjorde att satt kvar) och när den polska åsnan inte betedde sig som en zeppelinare hade vi en så jäkla grym feeling. Så arbetsmässigt var hon ändå toppenfin idag, om man bortser från hennes up-up-and-away-temperament...

Min fina lillayster fyller år snart (i början av november), och jag har helt galet bra presentidéer. De är såpass bra att jag vill ringa och berätta för henne vilken fantastisk och underbar syster hon har. Det tråkiga är att jag inte kan avslöja något, det förstör liksom spänningen och överraskningen en del, har jag hört...

Och jag vill verkligen lägga ut bilder och skryta över min egen förträfflighet och idérikedom, men det går förstås inte. Så i stället kommer jag att hypa både mig själv (som har kommit på hennes födelsedagspresent) och själva presenten.
Det känns fint.
Mycket fint.

En solfjäder är kort sagt en lite crazy skänkelvikning. Man börjar för enkelhetens skull på ett runt spår, en volt eller hörn eller en böj, och har hästen ställd efter spåret. Vid lämpligt tillfälle flyttar man hästen ut från det runda spåret i en sidvärtsrörelse med bibehållen ställning. I vänstervarv har man alltså, precis som på bilden, hästen ställd till vänster och flyttar den utåt för vänsterskänkeln.
Man får vara noga med att tvärningen blir lagom, att man inte glömmer att rida framåt även om det går i sidled och att man avslutar vid rätt tillfälle. Det är bättre att göra flera gånger än att bli fast i en enda jättelång solfjäder. Ibland räcker det med några steg, och ibland får man jobba lite längre.

När jag jobbar med häst som inte är lösgjord i sidorna, som stoppar ut en bog i tid och otid eller som inte släpper innertygeln (som Ginny igår, till exempel) använder jag den här övningen, och hittills har den fungerat alldeles ypperligt. Den är dessutom en prima exempel på hjärngympa för båda häst och ryttare - särskilt när man börjar med en solfjäder för vänster skänkel, går ut, rakställer, hittar ett nytt runt spår, ställer hästen åt höger och sedan direkt in i en solfjäder för höger skänkel.

Tänk på att vara tydlig i alla hjälper; skänkelplacering, stadig och behaglig yttertygel och mjuka och rörliga ledande tygeltag med innertygeln för att behålla ställningen och för att få hästen rund och eftergiven den flyttande skänkeln. Att vara tydlig är viktigt, det här är nämligen inte rätt läge att förvirra hästen med otydliga signaler ;)

Jag älskar höstens färger, och Ginny i sin guldröda päls är som gjord för den här årstiden. Jag blev så glad av dagens höstsol att jag tog med mig kameran och plåtade en naken* häst i hagen. Det blev en ny header, tryck F5 om du inte ser den.

Nu ska jag ägna mig åt resten av flocken en stund, sedan ska jag förklara vad en solfjärder är.







*Eller inte särskilt naken.
Det syns 1) att hon älskar attt rulla sig och 2) att hon börjar bli riktigt lurvig
- trots att hon har täcke på sig utomhus i alla väder sedan några veckor...

Igår skrittade jag och Ginny på fältet. Jag har gjort en ny plan, eftersom jag ibland lite nojig över att vi kanske går för fort fram. Av de tre månaderna jag ha ridit henne är hon skrittad en, skrittad och travad en, skrittad, travad och galopperad en.

I stället för att gå ett steg till, så tar vi ett halvt steg tillbaks. Jag vill verkligen vara på den säkra sidan, så att hon inte blir överansträngd. Under några veckor kommer ridningen att se ut såhär:

• Dag 1 - Skritta. Markarbete i skritt med krav på form och eftergift.
• Dag 2 - Rida till travbanorna och galoppera. Turen tar lite drygt en timme i både skritt, trav och galopp.
• Dag 3 - Skritta. Markarbete i skritt med krav på form och eftergift.
• Dag 4 - Vila.

Igår var vi alltså på dag 3, och vi skrittade på fältet. Hon var riktigt pigg, så det var något av en utmaning att hålla skritten. Vi har haft några diskussioner om vänstertygeln på sistone, hon tycker att den är en jättebra livlina och klamrar sig fast vid den ganska rejält... Efter en stund på fältet fick jag loss henne, vi gjorde skänkelvikningar och solfjädrar (mitt eget ihopsnickrade koncept, orkar inte förklara det på ett bättre sätt just nu) och jobbade med ställning, böjning, rakriktning. Hon känns verkligen fantastisk att rida när hon börjar jobba rätt, det är jätteroligt..! ♥

Jorå, nu börjar det.
Så pga det här:

 

 

Satsar vi på det här:

Jag har även köpt en matchande väst i härligt neonrosa.
Vi ska synas i skogen som om vi vore julen i New York. Banne mig!

Det bästa med att ha provridit andra hästar idag, är att känna hur himla mycket bättre min häst är.
En så galet skön egoboost!

Hon är bättre riden, känsligare för hjälper, stabilare i formen, har bättre temperament, är bättre och snabbare på att svara, avsevärt enklare att reglera och snyggare.

Heja Ginny!

Idag har jag och Felicias familj varit på roadtrip hela dagen.

Vi började med att styra kosan mot en by som heter Trädet (höhöhö), där ligger Stall Grevagården. Vad jag har förstått så har stallet inte det bästa ryktet, men vi blev trevligt bemötta och jag tyckte mycket om hästen som visades. (Det stod förvisso ett kamerateam på gården när vi kom dit, och attityden var väl inte direkt särskilt positiv, så det känns lite som att de var ganska granskade...)
Hästen var ett svart sto på 164, född 2006, inte särskilt utbildad och inte mycket riden. Huvudet var fult (kraftigt konvex nosrygg), men kroppen var fin. Jag kände att hon var grön, men lättlärd och med en hel del potential. Jag var väldigt förtjust i hästens rörelser, hon hade himla trevliga framben. Hon verkade inte ha någon som helst hoppvana, men gjorde så gott hon kunde. Felicia var däremot inte alls särskilt intresserad.

Efter att ha ridit och packat in oss i bilen åkte vi till Skara, där ligger Stall Tagesson - en välkänd och erkänd hästhandlare. Där visades ett brunt sto, född 2005, välriden och snygg av klar sportmodell på 164 cm.
Jag gillade inte hästens trav, den var liksom forcerad - men utan steglängd. Lite symaskinstrav. Galoppen var däremot jättebra och hon sökte hinder fint. Jag anar en hel del humör, eftersom hon sparkade efter skänklarna när man skulle fatta galopp. Felicia tyckte bäst om den här hästen, den är mer färdig vilket innebär lite mindre jobb för hennes (Felicias) del. Jag anar dock en bättre ridbarhet i den andra hästen. Den bruna kostade dessutom dubbelt så mycket som den svarta, och jag vet att vi kan få betydligt mer häst för de pengarna någon annanstans.

Summan av kardemumman är att ingen av de här hästarna känns särskilt aktuella just nu, utan sökandet fortsätter.
Och det är jätteroligt att leta och prova hästar :D

På något sätt har jag lyckats få Felicia att förstå att det är roligare att rida häst. Och bättre.
Särskilt när man 15 år och 170 lång.

Imorgon ska vi inleda jakten på en ny häst till henne.
Således styr vi kosan söderut och beger oss mot slätten. Det verkar nämligen som att den svenska hästköparens (och säljarens...) Mecka ligger mellan Skara och Skövde. Vi ska besöka två försäljningsstall och se om de har något lämpligt material och det ska bli så himla roligt.
Jag älskar provridningar.

Idag följde Cina med ut på ridturen.
Hon red dock inte på något häst, utan på Felicias moppe.
Och jag kan inte annat än att älska Ginnys hjärna, hon tyckte att moppen var en jättebra promenadkompis, och hade inga som helst bekymmer med att den ibland var vääääldigt nära. Duktiga, duktiga, kloka hästen!

Väl ute på travbanorna blev det galopp, Cina filmade och jag red och red och red tills jag var helt slut och Ginny var lite, lite svettig på halsen. Det är ju uppenbart vem av oss som jobbar mest, om man säger så...

 

Här är filmen. Jag ser ut som pumpa, tack vare att det blåser in i jackan. (Det är säkert på grund av den där jackan i kombination med nästan två timmars fritt blås som jag känner mig förkyld just nu...)

 

Igår var jag hästledig.
Det är en lyx, vill jag lova..!

Idag tror jag bestämt att vi ska till travbanorna och galoppera. Jag behöver galoppera, min galoppkondis och mina galoppmuskler behöver komma igång. Och Ginny tycker att det är jätteroligt.

De senaste dagarna har jag funderat en hel del på när det dags för första träningen för Ann-Louise. Hittills har vi ju faktiskt inte jobbat särskilt mycket. Mest i skritt, en del i trav. Galoppen har varit ganska fri. Det kanske är dags att höja kraven lite nu, mer jobb, mer form, mer sidor? Om vi jobbar så i några veckor, så borde jag kunna rida en lektion i slutet av oktober eller början av november...

Idag var jag lite paranoid, så Ginny fick gå några varv på lina.

Det är så sällan jag ser henne röra på sig, oftast sitter jag ju på. Och den här damen är inte direkt den som slösar energi på att röra sig i mer än 5 km/h i hagen, vill jag lova...

 

Longerlinan kopplad på det här sättet

= tydliga, stabila signaler och inget som stör i onödan

= glad häst.

Det kändes vemodigt att vara i stallet idag.
Utan Marzipan känns det ganska konstigt...

Ginny och jag tog en sväng mot ena skjutbanan, förbi vilthägnet. Jag tycker att det är ganska skönt att skritta fram och av på asfalt, det känns som att man får in det där smarta, varierade underlaget på ett lätt sätt då. Väl ute på sandvägarna blev den en hel del galopp, och jag försökte verkligen komma till arbete på att annat sätt än vanligt. Det vill säga; komma till arbete över huvud taget. Att variera lätt sits och fri form med att sitta ner i sadeln och hitta en arbetsform - det är minsann inte det lättaste när jag har fullt sjå med att hålla mig kvar på hästen...
Haha.
Jag måste, måste, måste sitsträna när tillfälle ges.
När nu det är...
Gin har ju faktiskt börjat få en antydan till ryggmuskulatur nu, men jag vill inte sitta där och skumpa. Det kommer liksom inte att vara genomförbart förrän hon är stark nog i kroppen. Å andra sidan är det ju just henne jag behöver kunna sitta på, så jag sitter här och funderar på hur jag ska förhålla mig till den här varianten av moment 22.

Att sitta ner i traven är däremot inte alls samma grej, det är sprättlätt.
Jag skulle tro att min galoppsits kan ha att göra med att jag har lite delade meningar kring det här med att sitta ner, på ett sätt vill jag göra det för att hon ska kunna bygga och jobba mer men på ett annat sätt vet jag att egentligen vill att hon ska ha lite mer muskler innan jag börjar jobba henne mer.
Kul va?

Jag blir lite upprörd av de nya licensavgifterna. Tillräckligt upprörd för att SvRF ska tacka högre makter att jag bor så långt ifrån dem, annars hade jag antagligen skickat en bömb, eller ännu värre - mig själv, till deras huvudkontor.

Deras förslag tyder på att hela jävla ridsportsförbundet är helt jävla crazy bananas och bortom all sans och vett.

De som "bara" tävlar lokalt får en höjning av licensavgiften från 300:- till 750:-, en höjning med 150%..! Att de även skulle få möjligheten att tävla upp till internationellt med sin licens är liksom inte något bra argument.

Ridsportförbundet menar att det är bra att ryttaren inte längre är begränsad till lokala tävlingar på sin lokala licens. Men kan de då förklara för mig hur ekipaget helt plötsligt blir bättre och börjar hoppa regionala klasser för att man har löst en ny licens..? De flesta som rider lokalt gör det av en anledning - för att de inte är redo för klasserna på regional nivå, än mindre nationell. Licensen kommer inte att ändra på det. Och tänkt de ryttare som bara tävlar ibland, för skojs skull. Att rida 4-5 tävlingar per år blir plötsligt något som man inte har råd med.

Och hästlicensen då - som från och med 1 januari kommer att betalas per år och inte per livstid. För SvRF innebär det en hel del klirr i kassan, MEN VAD FÅR MAN SOM MEDLEM TILLBAKS DÅ?
Ginny kommer att få en livstidslicens illa kvickt, redan nu under oktober. Alla livstidslicenser som löses innan 1 januari kommer att gälla som just livstidslicenser. Efter 4 år har man tjänat in de 800 kronorna den licensen kostar.

Varför arbetar inte Svenska Ridsportsförbundet med att minska klyftorna inom sporten?

Det nya systemet gynnar, förutom SvRF, ett antal satsande ryttare, som redan ligger på regional nivå och som kan ta sig vidare. Det gynnar däremot inte tusentals glada amatörer som inte har möjlighet eller ambition att rida högre än LB/110. Och om de glada amatörerna försvinner eller drastiskt minskar i antal är det ridklubbarna och tävlingsarrangörerna som blir (ekonomiskt) lidande - vilket i sin tur gör att svensk ridsport blir lidande.

Jösses, den här dagen blev inte riktigt som det var tänkt...

Igår visade det sig att Marzipans ägare och Felicias mamma hade helt olika uppfattning om ponnyns värde. Efter en natts betänketid har "vi" därför beslutat oss för att säga "Nej tack, inte för de pengarna", vilket resultarade i lite drama. Felicia blev såklart jätteledsen, hennes mamma blev såklart jätteledsen och ägaren blev mer eller mindre rasande när de drog sig ur - vilket resulterade i att "Om ni inte ska ha honom, så åker han idag". En timme senare stod ponnyn i transporten.

Så nu har Marzipan alltså flyttat, vilker resulterade i att antalet hästar i stallet = 1 (en) st.
Och det går ju inte.
Så jag har ringt de flesta hästmänniskor jag känner för att försöka hitta en häst som vill bo i stallet tills Felicia har hittat en ny ponny för rimliga pengar. Som tur var kunde granngården låna ut en gammal travhäst, som lite hastigt och lustigt fick flytta in bredvid Ginny.

Och trots att det är jättetråkigt att Mumintrollet har flyttat, så känns det ändå ganska spännande att leta ny ponny. Något yngre, utan ärr från tidigare ryttare och utan 100 försvarsmekanismer, men med arbetsvilja och spänst och nyfikenhet... Nu ska jag kolla annonser!

 

Mina dvärgpinschrar, Billy och Ivan, är med i stallet ibland.
De håller ordnig, äter hästbajs och springer på fältet. Och så brukar de hänga i Ginnys box, gärna tillsammans med hästen. Både häst och hundar är väldigt försiktiga med varandra, de visar någon slags ömsesidig respekt som jag tycker är väldigt fin.

Här delar de på Ginnys mellanmål:

Hos Lina Sällberg (en av mina favoritbloggar!) kan man tävla om väldigt fina armband. Det med topazfärgade är ju hur classy som helst..!

Klicka på bilden för att komma till tävlingen!

Jag och Felicia red ut i dimman. Marzipan var sitt vanliga jag; lydig, foglig och lugn - NOT.
Han är fruktansvärt provocerande och kan reta Felicia till vansinne med väldigt små och enkla medel. Som att hetsa upp sig själv över ingenting och att helt enkelt vara helt oskrittbar.

Som tur är så har Felica såpass bra självkontroll nu för tiden att hon biter ihop, sväljer sitt vansinnesutbrott och sitter av. Då kommer ponnyraringen genast ihåg hur man gör när man skrittar, samtidigt som han helt glömmer bort vad det var han så uppjagad över.
Suck.
Han behöver lite terapi, det där Mumintrollet.

Idag startade jag dagen med att åka och tjata på och med Marie.
Det var längesedan jag var där, så först kändes det lite som en omstart -  och sedan blev jag riktigt postivt överraskad över hur bra hennes högerhand skötte sig. Det innebar hurray och jubel och sedan möjlighet att gå vidare till nästa steg; hästens högerbog.

När jag coachar ett ekipage brukar jag alltid börja med att ringa in några problemområden, antingen hästens eller ryttarens eller båda. I Marie och Chiras fall ser det det just nu ut såhär:

• Maries högerhand
• Shiras högerbog
• "Försvarsformen"
• Rytm och samspel i galoppen

De här punkterna är egentligen mer som en kedja än som en lista, eftersom de liksom är beroende av varandra. När Marie har lugnat ner och tagit kontrollen över sin högerhand blir det genast lättare att hålla ordning på Chiras bog. När Chira är lösgjord och följsam i sidorna och framriden med ett ärligt stöd på bettet kommer arbetsformen att utklassa försvarsfomen ganska direkt. Och när hästen är inramad och har hittat sin arbetsform kommer rytmen liksom på köpet.

När vi har kommit lite längre i kejdan är det dags att börja finputsa och snygga till sits och hjälper. Det är inte riktigt läge att lägga till ytterligare något att tänka på när man som bäst fokuserar på att bryta mönster och vanor, då slutar det bara i frustration - och frustration är inte särskilt konstruktivt. First things first, helt enkelt.

Marie har gett mig tillåtelse att hänga ut henne och Chira på bloggen, så här kommer bildbevis på dagens sport och motion:

 

Här har vi ett prima exempel på Chiras "försvarsform", som dyker upp när hon blir sur och grinig. Hon krullar ihop sig, släpper bettet och spänner nacken. På den här bilden är för att Marie leder med högertygeln och jobbar med högerskänkeln för att fånga upp högerbogen, vilket inte riktigt var enligt Chiras plan:

Igår var jag hästledig, vilket innebar romantisk promenad och finfint umgänge i soffan med resten av flocken. Dessutom innebar det hela 0 blogginlägg. Så kan det gå!

Nu ska jag försöka väcka min mage mycket varsamt så att jag kan äta frukost, sedan ska jag iväg och coacha Marie. Det var jättelängesen jag var där nu, så det ska bli spännande att se vad som har hänt med hennes högerhand...

Sedan ska jag ringa Erik Berglöf. Han är den travtränare som har stall närmast vårt stall, och nu när älgjakten snart är i full gång vill jag inte helt gärna rida i skogen bland ett gäng skjutglada hillbillies... Jag ska alltså fråga om vi får komma och rida på hans travbana eller rakbana 2-3 gånger i veckan. Det är ungefär 20-30 minuters skritt till hans banor, så det hade varit ganska ultimat att kunna rida där och kondisträna hästarna inför vintern.