Vi svängde runt på ridbanan en stund, innan jag tog ut the giant pony i skogen och galopperade som en galen människa. (Jag tror faktiskt jag galopperade mer än vad han gjorde.) Casar har nämligen inte särskilt bra kondis och inte särskilt mycket muskler. Och inte särskilt bra balans. Att kombinera dålig kondis, få muskler och en något bristande kroppskontroll med en paddock är inte riktigt hipp hurra. Han behöver långa raksträckor för att kunna komma igång och bli bättre kompis med kroppen och galoppen. Dessutom var det så sjukt roligt att rida som en galen ponnyryttare i ett sockerrus, eller med andra ord: Hillbilly race ridning. Casar galopperade på i någon skräckblandad förtjusning i början, men efter en liten stund förstod han grejen och efter det var det bara roligt..!

Dålig bild från film - men ändå.
Jag provrider Casar, Felicias nya häst:

För ganska precis ett år sedan hade jag något av en terapisession med Petra och hennes islandshäst Jubbe, efter att min vän (och Petras syster) Carro hade ringt mig och bett om hjälp. Jubbe och Petra låg i krig mot varandra, och hade gjort det under en lång period.

Det började med att Jubbe stegrade på en tävling, han tappade balansen och både häst och ryttare landade på marken. Efter det eskalerade stegrande snabbt, och några månader efter första incidenten kom de inte ens av gårdsplan längre. Petra hade tappat lusten och orken och modet, något som inte blev bättre av att folk runt omkring berättade för henne att "Den där hästen kommer att bli din död", "Jag hade skjutit honom för längesen om det varit min häst", "Du kommer att hamna i rullstol", "Du kommer aldrig att klara av att rida honom igen". Och det var inte bara ord från den intresserade och hjälpsamma allmänheten, utan även från tränare... Snacka om att knäcka en ryttare..! När jag kom dit var det nästan ett halvår sedan Petra hade ridit hästen ordentligt.

Hur som helst, jag åkte dit, satt upp och tog med mig Petra och Carro. Vi skrittade ganska länge och jag försökte provocera fram en stegring - men det gick verkligen inte. Så Petra fick sitta upp, och hon var verkligen jättenervös. Det gick inte ens minut från det att hon satt upp tills han stod på bakbenen. Både häst och ryttare hade en rejält infekterad mental låsning, som gjorde att de två tillsammans inte fungerade över huvud taget.

Petra fick sitta av, och när hästen väl var igång hade han tydligen inga som helst problem att stegra med mig på ryggen. Till saken hör att Jubbe som sagt är en islandshäst, och jämfört med halvbloden som jag är van vid var han ju pyttepytteliten, vilket gjorde att jag hade väldigt svårt att ta honom på allvar - när han stegrade var jag ju bara lite högre upp än om jag hade stått på marken...

Eftersom Jubbe var genomgången och friskförklarad, han hade inte ont någonstans utan stegrade bara för att vara dum, så var jag utrustad med ett spö. Hans beteende var både dumt och farligt och någonstans måste man sätta hårt mot hårt, ta diskussionen och sedan gå vidare.
Nåväl, när han stegrade så tog jag ett ledande tygeltag med den handen jag hade mitt spö i - och sedan slog jag tills han släppte sin protest och travade eller galopperade därifrån. En stegring är nämligen aldrig en rörelse framåt, det är ingen framåtbjudning i en stegring, utan bara en rörelse bakåt.
Regel nummer 1: Hästen ska gå framåt. Det är det första vi lär våra unghästar och det som all ridning baseras på.
Regel nummer 2: Det ska vara jobbigt att vara olydig. För det ska vara det. Hästen ska alltid ha ett val, men den ska såklart helst välja den enkla vägen. Den enkla och minst jobbiga vägen är att göra rätt. Och det är viktigt att det här är väldigt tydligt och konkret, och att ryttaren är konsekvent;

Hästen stegrar: Få smisk, och sedan jobbigt jobb i form av trav eller galopp.
Hästen stegrar inte; Ingen smisk, inget jobbigt jobb - bara pussar och kramar.
Det tar i regel inte så lång tid innan hästen förstår vad den har att välja mellan.

Efter bara några gånger, och inom loppet av 10 minuter, slutade han att stegra. Det hade helt enkelt börjat innebära för mycket jobb och var inte värt det längre.

Sedan fick Petra sitta upp. Under tiden han hade stegrat med mig hade jag pratat med henne och förklarat att "Det blir inte värre än såhär, han har skitbra balans och kommer inte att gå omkull" och jag vet att det var viktigt för henne att se att hur man kan hantera hennes stegrande häst, och att man kunde få honom att sluta.
Hon var fortfarande nervös och skakis, vilket Jubbe kände på direkten.

Som ryttare är det bra att man blir rädd ibland, eftersom självbevarelsedriften är livsviktig. Däremot får du lägga rädslan någon annan stans när du rider, göm det långt bak i hjärnan och byt ut den mot ett tryck av jävlar anamma i stället. Visa inte att du blir rädd - visa att du blir arg, det är nämligen mycket lättare att kontrollera sina arga känslor än sin rädsla.